Jag har alltid fått höra att livet förändras efter att man har fått barn. Har även kommit fram till att den ändringen är olika för alla. Dessa senaste nio månader har varit utmanande för mig på så många sätt. Jag har kämpat. Inte i moderskapet, utan med att vara mig själv. Jag har varit kluven. Är jag fortfarande jag, eller är jag jag men på ett annat sätt – eller är jag nu enbart en mamma? Jag har känt mig lycklig i mitt moderskap men inte i mig själv. Någonting saknas. Har spenderat så mycket tid åt att leta efter detta något, letat efter mig själv, letat efter vad som saknas i mitt liv.
Svaret på vad som saknas har funnits framför mig, inom mig, hela tiden. Jag saknar baletten. Jag saknar rörelserna, musiken, stretchingen. Balett är inte bara en hobby för mig. Det är en del av mig, och den delen av mig saknas. Jag är vilsen utan den. Det är därför det är så viktigt för mig att ta mig tiden och komma tillbaka till baletten. Jag behöver den.
I’ve always been told that life changes after you’ve had a baby. But in what way it changes is individual for everyone. These past nine months has been challenging for me in so many ways. I’ve struggled. Not in being a mother, but in being myself. I’ve been torn. Am I still me, or am I me but in a different way – or am I only a mother? I’ve been happy in my motherhood but not happy in me. Something is missing. I’ve spent so much time searching for something, searching for me, searching for my missing piece in life.
The answer has been right in front of me, within me, this whole time. I miss the ballet. I miss the movements, the music, the stretching. Ballet is not only a hobby for me. It is a piece of me, and without it a piece of me is missing. I am lost without it. That’s why it’s so important for me to take the time and go back to ballet. I need it.
